20 September Utläst 

Well wow. I love, love, love it!!

Så ja, när jag blir exalterad så pratar, skriver och tänker jag Engelska och detta är inget undantag. Precis som bok nummer ett fastnade den här på en gång, från allra första sidan. Jag har någon konstig överkärlek när det kommer till det övernaturliga och att det inte alltid är menat att vara medgörlig med människan är bara ett stort plus. Helvete alltså.

Vad som fick mig så uppspelt från första stunden? Svartmagi. Behöver jag verkligen säga mer? Okej då, svart magi, kidnappning och minnesförlust som kanske inte alltid är normal.

Så, Nora blir kidnappad, och hon minns ingenting från tiden hon var borta, kommer inte ihåg nått alls de senaste fem månaderna och ändå har hon ”bara” varit borta i tre månader. Hon kom inte ihåg Patch, hon minns ingenting om det som hänt under sommaren, hon minns inte att hon funnit sin pappas mördare, ingenting..

Och så dyker Jev upp – mörk, mystisk och sexig. Han påstår att dom känner varandra men att det nog är bäst för henne att gå vidare i sitt liv och inte rota bland de saker hon ändå inte kommer ihåg.

Är det nått jag gillar med början av boken, så skulle ordet bli; spänning. Jag älskar förvirrad spänning, för det är precis det som Fitzpatrick tar upp i den här boken, bryter isen med det övernaturliga för en kort sekund för att gräva sig in i en traumatiserat psyke. Att rasera ut minnen som gör alltför ont, kan hända i verkligheten också, utan svart magi. Men när övernaturliga saker beblandar sig med förvirringen Nora upplever, har Fitzpatrick verkligen slagit igenom för att fängsla läsaren.

Och då jag inte vill spoila sönder det här inlägget, slutar jag här med att säga att den verkligen fängslade mig och jag bävade för att den skulle ta slut alldeles för fort. Vilket den också gjorde. Nu finns det bara en bok kvar i serien.